How sweet is not Memory lane this wonderful morning in North Carolina

The late summer sounds from the big trees in the backyard wisper softly in my ear that life is still worth living. A sudden noise from an eager woodpecker brings me back 50+ years to Northern Sweden and I hear my daddy saying with love in his voice, "at least someone is up early this morning."
1958 and I was almost 14 years old and had just began to realize that there was a world outside my safe haven in Visttrask. Oh how I was longing to see all of it, to embrace it and to make it mine. The most exciting contact with the world outside came from the radio. Volaire an italian tune that was sung in both languages used to give me chills and fill me with a desire to fly way up in the sky one day. "jag ser hur jorden dar nere vrider och vander sig som forr" was a line in the song. Another song was Picco lissima serenata with its romantic callings for more love and less words.
Later on I discovered Jim Reeves with his sensual telephone call song and I fell deeply in love with this man, deep as only a teenager can fall. I dreamed about how he would come up to Visttrask in a big shiny car and pick me up and together we would leave into the sunset and live happily ever after. Gunnar Viklund, a local guy's version left me totally cold and it became one of the tedious, meaningless discussions between me and my friend Ulla-Britt about who sang the best.
I was in middle school in Alvsbyn and I rode the bus 20 min every morning eagerly trying to make up the lost homework that should have been done the night before. Tons of mascara made my eyelids so heavy that most of the time I just fell asleep and woke up startled when everyone was getting off.
Brigitte Bardot, a french movie star, was everyone's role model, we were all wearing heavy starched petticoats under our wide cotton skirts with small, checker pattern in different pastel colors. When we walked we looked like ducks whipping our feathered butts. Our hair was teezed up in big beehives kept together with tons of sticky hairspray and boy did we consider ourselves beautiful. My mother had taken away my hot pink lipstick so I had to borrow from a friend in order to dare show my face at school.
I wonder what happened to all my many heavy starched petticoats? Some of them were beautiful with lace and ruffles and some had little bows made of silk ribbons on them.

Från en byjänta numera Texasbo

Jag tror att när vi åldras, blir äldre i tidsenheter räknat, tror vi att även vårt känsloliv, våra tankar, värdering och andra ”non tangible” egenskaper som finns inombords, också måste åldras. Men som både du och jag lärde oss redan från barnsben i byarna där vi växte upp, livet är en kort tidsrymd mellan födelse och död.

Vi visste att man kan inte ta något för giver, blev en häst halt, var man tvungen att skjuta den, trampade en ko på sin spene riskerade hon samma öde. Att grisen skulle bli middagsmat på hösten och hönsen lite nu och då föreföll sig också naturligt.

Det var inte mycket annorlunda med människorna. Olyckshändelser fick ofta fatala följder. Det var sex mil från min mors hem till sjukhuset i Piteå och inga bilar att tala om kom förrän efter andra världskriget. Barnmorskan hann sällan fram innan barnet var fött och högg sig mannen illa i skogen fick han förblöda.

Underbara byskvaller, ett täcke av omsorg och verklig tillgivenhet som inneslöt alla, eftersom alla fick plats under det. Ingen utslöts, man var lika intresserad av vad byhoran hade för sig som hur Tok-Johan hade klätt ut sig till fågelskrämma och ställt sig mitt i kornåkern för att ge kråkor etc en verklig läxa när han flaxande sprang omkring och jagade dem.

För att inte tala om allas sjukdomar som noga redogjordes för med rikliga detaljer, inklusive beskrivning av medicinen som läkaren hade föreskrivit. Fungerade inte den kanske någon annans medicin kunde göra den önskade nyttan.

Grannarna kom på oannonserade besök, förstuge dörren var aldrig låst och var den det hängde nyckeln väl synlig på en krok eller låg under mattan framför dörren. Var ingen hemma gick man till nästa granne för att få sig en kopp kaffe med eventuellt tilltugg och en pratstund. Ärende behövde man inte ha. Socker lånades koppvis och återlämnades med råge.

Med denna bakgrund djupt nergrävd i våra gener kom så efterkrigstiden med allt vad den innebar av automatik, elektronik och framför allt TV. Vi bosatte oss i förorter där alla var precis likadan, - mamma, pappa ett par barn, kanske även hund och katt. ”Little boxes on the hillside and they are all made of ticky-tacky and they are all made just the same” som en Engelsk sång ljöd. Vi var  sextiotalister och vi ansåg att alla problem kunde lösas över en flaska billigt rödvin och ett fat med spagetti.

Vi glömde bort att en flock av människor eller djur, måste bestå av alla sorter annars kommer styrkan att urholkas och flocken skingras. Vi bestämde oss att vi alla kunde vara både ”leaders och followers at the same time”. Ibland undrar jag hur vi klarade av  hjärntvätten utan att förlora oss själva, eller gjorde vi det, kanske bara lite grann men inte mer än att vi kan hitta våra ursprungsfrön och försiktigt ”nurish them back to life again” om vi fortfarande minns var de är begravda.

Nu sitter vi med våra rädslor och vågar inte tala om dem öppet och naturligt som våra mödrar, mormödrar  och mormorsmödrar gjorde med samma tonfall som när de redogjorde för födslar, vigslar och moraliska spekulationer på någon annan kvinnas beteende.

Vi kunde aldrig ge våra döttrar vårt rika arv, vi kunde bara se hur de kompenserade tomheten i sina liv genom en ökad materialism, hur deras krav på sju sötebrödsdagar per vecka inte syntes minska, tvärtom de får aldrig nog.

Vi tiger och ser hur de lider under sina roller som vi hjäpte till att skapa under 60talets jämlikhetskrav. Supermammorna som gör karriär och samtidigt engagerar sig  politiskt, fackligt, kyrklig och dessutom på fritiden målar tavlor och skriver böcker, allt medan de fostrar sina barn, älskar sina män ofta den ene efter den andre, det är modellen vi gav dem att leva upp till.

Jag menar inte att vara nostalgisk och glorifiera mitt Vistträsk byaliv av i går. Jag försöker få ordning på mina egna tankar och sätta dem i ett sorts perspektiv. Vi sitter och kramar våra barnbarn och undrar vilket sorts liv de kommer att kunna leva. Global warming, överbefolkning, nedsmutsad miljö, energibrist, genetiskt tillrättalagda grönsaker och fabriks gödda kor och kycklingar, tanken svindlar medan jag sakta stryker Henrys hår. Jag hoppas att han lär sig till snickare eller murare för dem lär det bli ont om i hans liv och struntar i att bli läkare eller advokat.

Jag har inte lärt mig mycket att tala om under mitt liv men en sak håller jag stenhårt fast vi och det är att livet är inte ”how we handle the storms, it is how we dance in the rain”.
Kamilla Dec 2011

Our needs of fairy tales

In our cold, streamlined and well explained world where no frills, shadows och mystical corners or depths are allowed to exist, since all have to be open, explained and brought into full daylight, our hunger for happiness is escalating rapidly.

Today in our isolated cyber world where we communicate via cryptic letters and where mass medias information is threatening to choke us with the gory details from all over the world it is hard to keep our spirit clear and ready to guide us. With spirit I mean our subconscious mind or sixth sense that it sometimes is called as well. Our spirit, that was with us when we crawled around the first corner in our childhood and rode our first bike, drove our first car, flew our first airplane etc, is always seeking, always thirsty when curiously pushing us towards the unknown towards the other side that has been hidden for us. This spirit, that flows freely in our minds until our society start so educate us and teach us how to think, how to feel and even how to love and what is fun and joyful, whose important existence is becoming more and more wing clipped, as we race through time itself.

We as individuals seek the flock in order to function well. A flock for opinions, religion, physical exercise and enjoyments, always a flock. The more the merrier. But our technical development, that for the last 100 years have eagerly tried to keep us away from the flock, has by now almost succeeded in isolating us completely. For example, we cannot go anywhere without our phones, sophisticated or not, if by chance something would happen that we have to know about. We don't use it for talking anymore since speech takes time to produce we are trying to "think" our responses on our different electronic devises. All this isolates us more and more and we have by now replaced illnesses like pest, cholera, cancer and AIDS with Stress, depression and so called psychological issues.


Here is where our need for fairy tales comes to play. It can take us into our own time, past, present or future, since it is using one or several components that are familiar to us and thereby possible. An image, moving or not cannot reach our spirit only our already overflowing brains where it will leave its footprints until the waves of forgetfulness is sweeping them away or storing some of them. What kind of story are we looking for? Simple with simple words and short sentences or very complicated, to secure that only a secluded very affluent group of people can understand it? I don't think that any of these are relevant in this issue.I can only go to myself in order to come up with some kind of explanation.


When I first read the book "The never ending story" a very long time ago I got a jolt of energizing power all through my spirit. It took me to places that I had not been for 40 years and I remember how I smiled for no reason several days after finishing the book. It took my spirit by the hand and together we are travel led and are still traveling to the most unbelievable worlds, where I am enjoying myself like the first time my dad took me to a Merry Go Round. It spins faster and faster and I am shouting out load of happiness and thrills.

Since then I have been writing "sagor" as they are called in my native language Swedish. I put them in folders all over my desktop, I printed some and put them in a box and some I gave to people that wanted one and still do. I even put them on Bloggs and Facebook since someone wanted them there.

Conclusively I like to add, since I am not an artist that can express myself in images like painting or photography or computer creations, dance, music or create items that stimulates the spirit by sculpturing or similar, I am very happy that I found a way to "feed" the need of my spirit to keep on flourishing.