Friends and Family

From today on I have decided to become very consumer friendly. With that I mean that my own blogging will be done i English. Most of my friends speak English even if some prefer Swedish or even Norwegian (2) Then there are the few and chosen that speak Pitebondska, the soon to be forgotten language from Norrbotten in Sweden. For you I will now and then add some word and their meaning in Swedish and English.

Tuesday, November 8, 2011

Varför är just Pitebondskan så viktig att bevara?

Piteå älvdal koloniserades förhållandevis sent. Först i början på 1600 talet kan man tala om en mer bofast befolkning och ett byabildande. Det var långt ner till gamla Piteå, eller nuvarande Öjebyn och dit for man främst för att kyrkoplikten påkallade det och besöken blev inte många. Man livnärde sig på jakt och fiske och bröt ny odlingsmark främst runt de många sjöarna som ju höll värmen längre och därigenom frös inte grödan bort.

Språket man talade var gammelsvenska som bildade Pitebondskan under årens lopp. Det var först i och med allmänna skolstadgans införande i mitten av 1800 talet som svensk undervisning förekom om än mest genom att rabbla katekese och psalmverser. Språket man talade förblev vid det gamla. ”Svensk” var närapå ett skällsord. Man höll på sitt och skötte i stort sina egna affärer.

Länsman, prosten och jägmästaren förutom fogden vad de myndighetspersoner man kom i kontakt med och de kontakterna var inte fler än nödvändiga. Barnkullarna var stora och föddes uppmed hjälp av getter och fjällkor. Hästen var transportmedel och traktor. Hade man ingen fick man gå till grannen och låna. Grannsämjan var ett måste för att kunna överleva. Den äldste sonen tog över gården och gammelfolket sattes på undantag. Resten av barnen fick gå ut och tjäna som piga eller dräng på andra gårdar. Sjukdomar botades med örter och blodvite genom att stämma blod. Dog någon fick de ligga ute på lidret innan man kunde åka till kyrkan och få dem begravda i vigd jord.

Pitebondskan formades av mödosamma liv och de hårda orden är många medan adjektiv och kärleksord är få. Långt in på 1900 talet var Pitebondskan det enda språket som talades. När jag började i folkskolan i Vistträsk 1952 var det bara fröken och predikanten i missionshuset som talade svenska. Min föräldrar som var gamla när jag kom till talade bara pitebondska sinsemellan. När Sveriges Radio började med regelbundna sändningar fick svenskan ett dagligt intrång i hemmen. Min mor försökte att tala svenska med mig medan min far aldrig besvärade sig. Svenska talade han så gott det gick med myndighetspersonerna, som ville visa sin överhöghet genom att tala ”rikssvenska” som det hette, och det var allt.

De gamla svenska orden, varen och haven ”vörjen och höven” användes men byttes under femtiotalet ut mot omskrivningarna ”jä var vara och jä var håva”. Prepositionerna som fanns i mångfald minskade i takt med svenskans intrång. Tex ”ina väjen, ute väjen, utet väjen, bårte väjen” för att ange riktingen.

Den Pitebondska som jag växte upp med och som talades i mitt lilla samhälle på ett parhundra personer levde kvar ända in på sextiotalet när TV sändaren i Älvsbyn förändrade språket ytterligare. Nu kunde man inte bara höra när folk talade svenska utan även se dem.

Min generation är nog den allra sista som kan tala pitebondskan flytande. Visst finns en slags pitebondska kvar den så kallade ”Pitefint” som är mer av ett förbondskande av de svenska orden men den saknar en egen gramatik och är ordfattigare.

Skammen över att tala pitebondska, som inte direkt eliminerades av folkskole och grundskole lärarna, gjorde ochså sitt till att många övergick till ”pitefint” som allmänt accepterades. I själva verket var vi ju tvåspråkiga och kanske borde lite mer hänsyn ha tagits till det.

Språket är ju en av vår kulturs hörnpelare kanse även den viktigaste. Men om språket försvinner urholkas vårt arv och kvar blir bara ett skal av vad som skiljde oss åt. Mångfacetteringen av ett gammalt folks kultur är just de olika dialekter och språk som får plats under ett och samma paraply.

Intresset för släktforskning som har ökat lavinartat i Sverige mest på grund av tillgängligheten av information via nätet borde dra med sig ett intresse för våra förfäders språk. Denna tanke var grunden till mitt försök med att använda facebook som ett medel att locka folk som fortfarande kunde pitebondska till att också använda den.

Jag har ungefär 500 medlemma i facebook gruppen ”vi som talar Pitebondska”. En tredjedel av dem är födda på 40 och 50 talet. Resten är unga människor som lockas till språket för att det talades av deras föräldrar och de känner en slags samhörighet med just pitebondskan.

Det allra intressantaste är att pitebondskan som ju inte var ett skriftligt språn har via min grupp blivit just det. Inläggen sker på en slags fonetiskt pitebondska där olika diftonger på inget sätt kan rätt beskrivas, men eftersom alla vet hur det ska låta förstår man ju ändå vad som skrivs. Våra tjocka ”rl” ljud har fått ett eget fonetiskt tecken man skriver helt enkelt ”L” mitt i ordet och då förstår ju alla vad det är.

Jag skapade också en mera seriös facebook websida ”Pitebondska 911″ där man kan lägga upp gamla dokument, fotografiet och ge allmånna upplysningar som kan vara av intresse. Där har jag fått hjälp av Bo Hedman och Margareta Johansson bland andra. Bo Hedmans mormor var den välkända duktiga fotografen Fia Engelmark. Margareta Johansson är en ivrig släktforskare och har därigenom tillgång till en hel del material.

Jag flyttade ifrån Vistträsk 1963 och bodde i Luleå i fem år, sedan i Uppsala i 10 och därefter Dallas, Texas i 30 år. Jag talar ett par språk och förstår någorlunda ett par andra. Ett vet jag och det är att det språk som man insuper från barnsben är det språk som bildar grunden till den man är. Många söker i dagens ovissa samhälle sina rötter och jag tror att det är anledningen till att jag har fått ett så stort intresse fär mina initiativ med Pitebondskan på facebook.

Det finns forskarföreningar och olika intressegrupper men för den stora allmänheten som mellan alla sina anda plikter och ”måsten” inte har den tid som krävs är facebook ett sätt att nå ut till dem.

http://www.facebook.com/groups/Pitebondska/

http://www.facebook.com/Pitebondska

Monday, October 10, 2011

Thoughts while the coffee is getting cold

”I once had a good life, or at least I thought it was a good life”, she mumbled as she walked slowly on the damp morning grass. She bent down and picked up a few leaves that had fallen from the big oak tree during the night.
She shook her head as she examined the brown dry leaves. “Early, this is way too early, where did the summer go? It seems like yesterday that we celebrated 4th of July”, she said to the dog that was jumping around her feet.
She remembered how much fun they have had. Both her daughters and her grandson had come to visit her. And her husband had been unusually jolly that day. Now he just sat mostly silent, half asleep, in front of the TV, that without interruptions mirrored a life that he was no longer a part of.
“Coco, you remember how sweet Henry was when he helped me in the kitchen,” she said as she petted his ears and stood up. The dog, happy to be noticed, barked and wagged his tail in complete agreement.
With a sigh she sat down on the old rod iron chair and laid the leaves down by her empty coffee cup and as she closed her eyes and let her mind wanders. A soft breeze came rushing down from the big pine tree on the side of the patio, played with her hair until it tired and moved away.

The first couple of years in the new country had been hard, very hard and she remembered how she cried in the morning after her husband went to work. She cried out of being homesick, cried out of feeling alone, different and not quite understanding the new language. She always laughed at the wrong places until she stopped laughing completely. She remembered repeatedly asking her husband what was so funny and how he smiled and said that it was hard to explain.
As the years passed she learned to laugh at the right places, not that she thought it was funny but it was what she was expected to do. She still felt alone and was longing for her old life, a life where she was completely in tuned with everyone else and most of all where she felt that she belonged.
Than it was that night in June, the telephone rang around midnight and when she picked it up she heard a stranger’s voice tell her that her husband was in a hospital and that there had been an accident. Her world fell apart as she learned that he had been shot. She remember pounding her fists into his pillow at night as she laid alone at night, not being able to understand how someone could aim a gun at a stranger and pull a trigger. The long waiting for his lifesaving surgery to be successful and over with was the worst she ever had experienced.
The fear and the not knowing what was going to happened to them, how were they going to be able to buy food made her lay awake at night, tossing and turning, unable to close her eyes

She remembered not having money for new school clothes for her daughter. She felt ashamed that her daughter could not have the best and the prettiest clothing. Her lump in her throat when she waived good bye to them as they left to go to Hawaii still had not gone away. But her husband needed to get clarity of the near to death experience and he needed to get his frazzled nerves calmed down.

“He always was in need of being excused of one thing after another”, she said to the dog and sighted as she closed her eyes again and remembered the feeling of joy when she went to the airport and picked up her girls again a couple of month later. She thought about how she made the decision of never leaving them again and never, never not having the best for them even if she had to lie and steal to get the necessary money.

How she hated to sell real estate the first couple of years. How she felt that she wanted to go back to the way her life was, finish her doctorate and be able to get an employment where she could get satisfaction in knowing that she mattered. After a few years she got used to it, like everything else. She liked the freedom in not having to show up at the office at a certain time but could stay at home if one of the girls were sick.

She made sure that she had the necessary money for their trips back to the old country every summer. When she went to pick them up she used to pretend that she had a one way ticket. She was always very disappointed that the country she left had changed or maybe she was the one that had changed, she never got that fact cleared up.

Her face hardened as she remembered his infidelity. How she felt betrayed, worthless, used and unloved as she tried to cope with the new chapter in her life. Many times after that had she asked herself why she unpacked her bags, when it would have been so easy to turn around and go back. She always came to the same conclusion, the girls adored him and she was to proud to go back and acknowledge the defeat. But she could never love him the same after that.

The distance between them grew and grew. He started drinking more and more and she berried herself in work and so the years passed them by. The girls grew up and they became her whole life.

She smiled as she remembered how she threw away all the law books that she had packed when they moved. She remembered that it was on her 43rd birthday when she told her self that she was the one that made the bed and now she had to either get up or sleep in it. She started drinking more and more until she one day woke up and decided that enough was enough.

They moved away to a new neighborhood and she thought that she started a new and fresh chapter of her life. The house was new and she filled it with nice furniture and pretended that her life was perfect. Her garden became her pride and joy, she did not care if it was esthetically correct, she found a plant that she liked and gave it a home and she was happy.

Then came the humiliation, the groundless accusations, the front page in the local newspaper where in bold print her temporary suspension of her real estate license could be read. She remembered crying when one of the girls told her that someone at her school had brought the clipping and how ashamed she felt.

She shrugged and swept the gown tighter around her as she felt a chill sweeping up her back. Her teeth cleansed and she took a deep breath. The pain in realizing that her sweet little girls had to be ashamed of her had burned a hole in her heart.

They were behind on their mortgage and the water was turned off. She struggled with electric bills and hated to always say no to the girls as they asked for special things. Her chin was kept high as she went to the grocery store but she cried when she was alone and learned to pray.

To leave the little office to her husband and to start a commute seemed to be the only way. She remembered her 10 hour days and how the week ends were packed with household chores. The younger girl got quieter than before as the older had sought comfort in her friends and left her little sister alone at home.

But she kept on going. Around that time there was a commercial on TV shat she took as her mantra. It was a rabbit symbolizing a certain kind of battery. The rabbit kept on going and going and going and going…… There were days when she was to tired to eat when she came home and she remembered how she hated tuna and hamburger helper that was kept warm in a pot on the stove.

She caught up on the mortgage, the water was not shut off and she had no fear of the electric bill. She remembered how she compensated the girls in buying what they wanted and how proud she was of their accomplishments at school.
Her husband stopped seeking her in bed and replaced her with the TV in the extra bedroom, where he started to sleep. She remembered how she started to put on weight and how she used to buy big chocolate boxes and eat until the sweetness in her mouth turned bitter.

The dog barked at a squirrel and woke her up from her thoughts and as she watched him she remembered a couple of good memories from the many week ends at the beach. She remembered the freedom she felt as she sat there and watched the girls playing in the waves and building their never ending sand castles. She was always happy at the beach and when she was happy the girls were happy.
The sun was hiding behind a big, grey-blue cloud and the wind picked up. She grabbed the coffee cup, called the dog and walked into the house, thinking that it was time to prepare some lunch.

"That was a happy chapter of my life Coco, wasn’t it” she said to the dog that barked and wagged his tail.

Camilla Oct 2011

Thursday, August 18, 2011

How sweet is not Memory lane this wonderful morning in North Carolina

The late summer sounds from the big trees in the backyard wisper softly in my ear that life is still worth living. A sudden noise from an eager woodpecker brings me back 50+ years to Northern Sweden and I hear my daddy saying with love in his voice, "at least someone is up early this morning."
1958 and I was almost 14 years old and had just began to realize that there was a world outside my safe haven in Visttrask. Oh how I was longing to see all of it, to embrace it and to make it mine. The most exciting contact with the world outside came from the radio. Volaire an italian tune that was sung in both languages used to give me chills and fill me with a desire to fly way up in the sky one day. "jag ser hur jorden dar nere vrider och vander sig som forr" was a line in the song. Another song was Picco lissima serenata with its romantic callings for more love and less words.
Later on I discovered Jim Reeves with his sensual telephone call song and I fell deeply in love with this man, deep as only a teenager can fall. I dreamed about how he would come up to Visttrask in a big shiny car and pick me up and together we would leave into the sunset and live happily ever after. Gunnar Viklund, a local guy's version left me totally cold and it became one of the tedious, meaningless discussions between me and my friend Ulla-Britt about who sang the best.
I was in middle school in Alvsbyn and I rode the bus 20 min every morning eagerly trying to make up the lost homework that should have been done the night before. Tons of mascara made my eyelids so heavy that most of the time I just fell asleep and woke up startled when everyone was getting off.
Brigitte Bardot, a french movie star, was everyone's role model, we were all wearing heavy starched petticoats under our wide cotton skirts with small, checker pattern in different pastel colors. When we walked we looked like ducks whipping our feathered butts. Our hair was teezed up in big beehives kept together with tons of sticky hairspray and boy did we consider ourselves beautiful. My mother had taken away my hot pink lipstick so I had to borrow from a friend in order to dare show my face at school.
I wonder what happened to all my many heavy starched petticoats? Some of them were beautiful with lace and ruffles and some had little bows made of silk ribbons on them.

Monday, February 7, 2011

Från en byjänta numera Texasbo

Jag tror att när vi åldras, blir äldre i tidsenheter räknat, tror vi att även vårt känsloliv, våra tankar, värdering och andra ”non tangible” egenskaper som finns inombords, också måste åldras. Men som både du och jag lärde oss redan från barnsben i byarna där vi växte upp, livet är en kort tidsrymd mellan födelse och död.

Vi visste att man kan inte ta något för giver, blev en häst halt, var man tvungen att skjuta den, trampade en ko på sin spene riskerade hon samma öde. Att grisen skulle bli middagsmat på hösten och hönsen lite nu och då föreföll sig också naturligt.

Det var inte mycket annorlunda med människorna. Olyckshändelser fick ofta fatala följder. Det var sex mil från min mors hem till sjukhuset i Piteå och inga bilar att tala om kom förrän efter andra världskriget. Barnmorskan hann sällan fram innan barnet var fött och högg sig mannen illa i skogen fick han förblöda.

Underbara byskvaller, ett täcke av omsorg och verklig tillgivenhet som inneslöt alla, eftersom alla fick plats under det. Ingen utslöts, man var lika intresserad av vad byhoran hade för sig som hur Tok-Johan hade klätt ut sig till fågelskrämma och ställt sig mitt i kornåkern för att ge kråkor etc en verklig läxa när han flaxande sprang omkring och jagade dem.

För att inte tala om allas sjukdomar som noga redogjordes för med rikliga detaljer, inklusive beskrivning av medicinen som läkaren hade föreskrivit. Fungerade inte den kanske någon annans medicin kunde göra den önskade nyttan.

Grannarna kom på oannonserade besök, förstuge dörren var aldrig låst och var den det hängde nyckeln väl synlig på en krok eller låg under mattan framför dörren. Var ingen hemma gick man till nästa granne för att få sig en kopp kaffe med eventuellt tilltugg och en pratstund. Ärende behövde man inte ha. Socker lånades koppvis och återlämnades med råge.

Med denna bakgrund djupt nergrävd i våra gener kom så efterkrigstiden med allt vad den innebar av automatik, elektronik och framför allt TV. Vi bosatte oss i förorter där alla var precis likadan, - mamma, pappa ett par barn, kanske även hund och katt. ”Little boxes on the hillside and they are all made of ticky-tacky and they are all made just the same” som en Engelsk sång ljöd. Vi var  sextiotalister och vi ansåg att alla problem kunde lösas över en flaska billigt rödvin och ett fat med spagetti.

Vi glömde bort att en flock av människor eller djur, måste bestå av alla sorter annars kommer styrkan att urholkas och flocken skingras. Vi bestämde oss att vi alla kunde vara både ”leaders och followers at the same time”. Ibland undrar jag hur vi klarade av  hjärntvätten utan att förlora oss själva, eller gjorde vi det, kanske bara lite grann men inte mer än att vi kan hitta våra ursprungsfrön och försiktigt ”nurish them back to life again” om vi fortfarande minns var de är begravda.

Nu sitter vi med våra rädslor och vågar inte tala om dem öppet och naturligt som våra mödrar, mormödrar  och mormorsmödrar gjorde med samma tonfall som när de redogjorde för födslar, vigslar och moraliska spekulationer på någon annan kvinnas beteende.

Vi kunde aldrig ge våra döttrar vårt rika arv, vi kunde bara se hur de kompenserade tomheten i sina liv genom en ökad materialism, hur deras krav på sju sötebrödsdagar per vecka inte syntes minska, tvärtom de får aldrig nog.

Vi tiger och ser hur de lider under sina roller som vi hjäpte till att skapa under 60talets jämlikhetskrav. Supermammorna som gör karriär och samtidigt engagerar sig  politiskt, fackligt, kyrklig och dessutom på fritiden målar tavlor och skriver böcker, allt medan de fostrar sina barn, älskar sina män ofta den ene efter den andre, det är modellen vi gav dem att leva upp till.

Jag menar inte att vara nostalgisk och glorifiera mitt Vistträsk byaliv av i går. Jag försöker få ordning på mina egna tankar och sätta dem i ett sorts perspektiv. Vi sitter och kramar våra barnbarn och undrar vilket sorts liv de kommer att kunna leva. Global warming, överbefolkning, nedsmutsad miljö, energibrist, genetiskt tillrättalagda grönsaker och fabriks gödda kor och kycklingar, tanken svindlar medan jag sakta stryker Henrys hår. Jag hoppas att han lär sig till snickare eller murare för dem lär det bli ont om i hans liv och struntar i att bli läkare eller advokat.

Jag har inte lärt mig mycket att tala om under mitt liv men en sak håller jag stenhårt fast vi och det är att livet är inte ”how we handle the storms, it is how we dance in the rain”.
Kamilla Dec 2011