Varför är just Pitebondskan så viktig att bevara?

Piteå älvdal koloniserades förhållandevis sent. Först i början på 1600 talet kan man tala om en mer bofast befolkning och ett byabildande. Det var långt ner till gamla Piteå, eller nuvarande Öjebyn och dit for man främst för att kyrkoplikten påkallade det och besöken blev inte många. Man livnärde sig på jakt och fiske och bröt ny odlingsmark främst runt de många sjöarna som ju höll värmen längre och därigenom frös inte grödan bort.

Språket man talade var gammelsvenska som bildade Pitebondskan under årens lopp. Det var först i och med allmänna skolstadgans införande i mitten av 1800 talet som svensk undervisning förekom om än mest genom att rabbla katekese och psalmverser. Språket man talade förblev vid det gamla. ”Svensk” var närapå ett skällsord. Man höll på sitt och skötte i stort sina egna affärer.

Länsman, prosten och jägmästaren förutom fogden vad de myndighetspersoner man kom i kontakt med och de kontakterna var inte fler än nödvändiga. Barnkullarna var stora och föddes uppmed hjälp av getter och fjällkor. Hästen var transportmedel och traktor. Hade man ingen fick man gå till grannen och låna. Grannsämjan var ett måste för att kunna överleva. Den äldste sonen tog över gården och gammelfolket sattes på undantag. Resten av barnen fick gå ut och tjäna som piga eller dräng på andra gårdar. Sjukdomar botades med örter och blodvite genom att stämma blod. Dog någon fick de ligga ute på lidret innan man kunde åka till kyrkan och få dem begravda i vigd jord.

Pitebondskan formades av mödosamma liv och de hårda orden är många medan adjektiv och kärleksord är få. Långt in på 1900 talet var Pitebondskan det enda språket som talades. När jag började i folkskolan i Vistträsk 1952 var det bara fröken och predikanten i missionshuset som talade svenska. Min föräldrar som var gamla när jag kom till talade bara pitebondska sinsemellan. När Sveriges Radio började med regelbundna sändningar fick svenskan ett dagligt intrång i hemmen. Min mor försökte att tala svenska med mig medan min far aldrig besvärade sig. Svenska talade han så gott det gick med myndighetspersonerna, som ville visa sin överhöghet genom att tala ”rikssvenska” som det hette, och det var allt.

De gamla svenska orden, varen och haven ”vörjen och höven” användes men byttes under femtiotalet ut mot omskrivningarna ”jä var vara och jä var håva”. Prepositionerna som fanns i mångfald minskade i takt med svenskans intrång. Tex ”ina väjen, ute väjen, utet väjen, bårte väjen” för att ange riktingen.

Den Pitebondska som jag växte upp med och som talades i mitt lilla samhälle på ett parhundra personer levde kvar ända in på sextiotalet när TV sändaren i Älvsbyn förändrade språket ytterligare. Nu kunde man inte bara höra när folk talade svenska utan även se dem.

Min generation är nog den allra sista som kan tala pitebondskan flytande. Visst finns en slags pitebondska kvar den så kallade ”Pitefint” som är mer av ett förbondskande av de svenska orden men den saknar en egen gramatik och är ordfattigare.

Skammen över att tala pitebondska, som inte direkt eliminerades av folkskole och grundskole lärarna, gjorde ochså sitt till att många övergick till ”pitefint” som allmänt accepterades. I själva verket var vi ju tvåspråkiga och kanske borde lite mer hänsyn ha tagits till det.

Språket är ju en av vår kulturs hörnpelare kanse även den viktigaste. Men om språket försvinner urholkas vårt arv och kvar blir bara ett skal av vad som skiljde oss åt. Mångfacetteringen av ett gammalt folks kultur är just de olika dialekter och språk som får plats under ett och samma paraply.

Intresset för släktforskning som har ökat lavinartat i Sverige mest på grund av tillgängligheten av information via nätet borde dra med sig ett intresse för våra förfäders språk. Denna tanke var grunden till mitt försök med att använda facebook som ett medel att locka folk som fortfarande kunde pitebondska till att också använda den.

Jag har ungefär 500 medlemma i facebook gruppen ”vi som talar Pitebondska”. En tredjedel av dem är födda på 40 och 50 talet. Resten är unga människor som lockas till språket för att det talades av deras föräldrar och de känner en slags samhörighet med just pitebondskan.

Det allra intressantaste är att pitebondskan som ju inte var ett skriftligt språn har via min grupp blivit just det. Inläggen sker på en slags fonetiskt pitebondska där olika diftonger på inget sätt kan rätt beskrivas, men eftersom alla vet hur det ska låta förstår man ju ändå vad som skrivs. Våra tjocka ”rl” ljud har fått ett eget fonetiskt tecken man skriver helt enkelt ”L” mitt i ordet och då förstår ju alla vad det är.

Jag skapade också en mera seriös facebook websida ”Pitebondska 911″ där man kan lägga upp gamla dokument, fotografiet och ge allmånna upplysningar som kan vara av intresse. Där har jag fått hjälp av Bo Hedman och Margareta Johansson bland andra. Bo Hedmans mormor var den välkända duktiga fotografen Fia Engelmark. Margareta Johansson är en ivrig släktforskare och har därigenom tillgång till en hel del material.

Jag flyttade ifrån Vistträsk 1963 och bodde i Luleå i fem år, sedan i Uppsala i 10 och därefter Dallas, Texas i 30 år. Jag talar ett par språk och förstår någorlunda ett par andra. Ett vet jag och det är att det språk som man insuper från barnsben är det språk som bildar grunden till den man är. Många söker i dagens ovissa samhälle sina rötter och jag tror att det är anledningen till att jag har fått ett så stort intresse fär mina initiativ med Pitebondskan på facebook.

Det finns forskarföreningar och olika intressegrupper men för den stora allmänheten som mellan alla sina anda plikter och ”måsten” inte har den tid som krävs är facebook ett sätt att nå ut till dem.

http://www.facebook.com/groups/Pitebondska/

http://www.facebook.com/Pitebondska