Från en byjänta numera Texasbo

Jag tror att när vi åldras, blir äldre i tidsenheter räknat, tror vi att även vårt känsloliv, våra tankar, värdering och andra ”non tangible” egenskaper som finns inombords, också måste åldras. Men som både du och jag lärde oss redan från barnsben i byarna där vi växte upp, livet är en kort tidsrymd mellan födelse och död.

Vi visste att man kan inte ta något för giver, blev en häst halt, var man tvungen att skjuta den, trampade en ko på sin spene riskerade hon samma öde. Att grisen skulle bli middagsmat på hösten och hönsen lite nu och då föreföll sig också naturligt.

Det var inte mycket annorlunda med människorna. Olyckshändelser fick ofta fatala följder. Det var sex mil från min mors hem till sjukhuset i Piteå och inga bilar att tala om kom förrän efter andra världskriget. Barnmorskan hann sällan fram innan barnet var fött och högg sig mannen illa i skogen fick han förblöda.

Underbara byskvaller, ett täcke av omsorg och verklig tillgivenhet som inneslöt alla, eftersom alla fick plats under det. Ingen utslöts, man var lika intresserad av vad byhoran hade för sig som hur Tok-Johan hade klätt ut sig till fågelskrämma och ställt sig mitt i kornåkern för att ge kråkor etc en verklig läxa när han flaxande sprang omkring och jagade dem.

För att inte tala om allas sjukdomar som noga redogjordes för med rikliga detaljer, inklusive beskrivning av medicinen som läkaren hade föreskrivit. Fungerade inte den kanske någon annans medicin kunde göra den önskade nyttan.

Grannarna kom på oannonserade besök, förstuge dörren var aldrig låst och var den det hängde nyckeln väl synlig på en krok eller låg under mattan framför dörren. Var ingen hemma gick man till nästa granne för att få sig en kopp kaffe med eventuellt tilltugg och en pratstund. Ärende behövde man inte ha. Socker lånades koppvis och återlämnades med råge.

Med denna bakgrund djupt nergrävd i våra gener kom så efterkrigstiden med allt vad den innebar av automatik, elektronik och framför allt TV. Vi bosatte oss i förorter där alla var precis likadan, - mamma, pappa ett par barn, kanske även hund och katt. ”Little boxes on the hillside and they are all made of ticky-tacky and they are all made just the same” som en Engelsk sång ljöd. Vi var  sextiotalister och vi ansåg att alla problem kunde lösas över en flaska billigt rödvin och ett fat med spagetti.

Vi glömde bort att en flock av människor eller djur, måste bestå av alla sorter annars kommer styrkan att urholkas och flocken skingras. Vi bestämde oss att vi alla kunde vara både ”leaders och followers at the same time”. Ibland undrar jag hur vi klarade av  hjärntvätten utan att förlora oss själva, eller gjorde vi det, kanske bara lite grann men inte mer än att vi kan hitta våra ursprungsfrön och försiktigt ”nurish them back to life again” om vi fortfarande minns var de är begravda.

Nu sitter vi med våra rädslor och vågar inte tala om dem öppet och naturligt som våra mödrar, mormödrar  och mormorsmödrar gjorde med samma tonfall som när de redogjorde för födslar, vigslar och moraliska spekulationer på någon annan kvinnas beteende.

Vi kunde aldrig ge våra döttrar vårt rika arv, vi kunde bara se hur de kompenserade tomheten i sina liv genom en ökad materialism, hur deras krav på sju sötebrödsdagar per vecka inte syntes minska, tvärtom de får aldrig nog.

Vi tiger och ser hur de lider under sina roller som vi hjäpte till att skapa under 60talets jämlikhetskrav. Supermammorna som gör karriär och samtidigt engagerar sig  politiskt, fackligt, kyrklig och dessutom på fritiden målar tavlor och skriver böcker, allt medan de fostrar sina barn, älskar sina män ofta den ene efter den andre, det är modellen vi gav dem att leva upp till.

Jag menar inte att vara nostalgisk och glorifiera mitt Vistträsk byaliv av i går. Jag försöker få ordning på mina egna tankar och sätta dem i ett sorts perspektiv. Vi sitter och kramar våra barnbarn och undrar vilket sorts liv de kommer att kunna leva. Global warming, överbefolkning, nedsmutsad miljö, energibrist, genetiskt tillrättalagda grönsaker och fabriks gödda kor och kycklingar, tanken svindlar medan jag sakta stryker Henrys hår. Jag hoppas att han lär sig till snickare eller murare för dem lär det bli ont om i hans liv och struntar i att bli läkare eller advokat.

Jag har inte lärt mig mycket att tala om under mitt liv men en sak håller jag stenhårt fast vi och det är att livet är inte ”how we handle the storms, it is how we dance in the rain”.
Kamilla Dec 2011